Arbete, pengar och lycka.

Jag såg precis lite av ett TV-program om professionella datorspelsspelare i Kina. De jobbade 12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. De hade inte råd att bo någon annanstans än i företagets sovsalar, två nyanställda 17-åringar fick dela säng pga platsbrist. Och då snackar vi inga dubbelsängar. En kille hade en flickvän han inte kunnat träffa sedan han började jobba där, för lönen räckte inte till bussbiljetten. Ja, någon fast lön hade de inte alls, bara provision. Men de hade inga bättre jobb att söka.

Här jobbar jag 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Tjänar pengar nog för att hyra en stor tvåa, kan köpa mat, kläder och prylar och ändå ha råd med X2000-resor till familjen, och även då kan jag spara pengar för framtiden. Och jag tycker att jag har ett tråkigt liv och för lite tid till annat än jobb. (Nåja... så tycker jag väl inte alltid, men alltför ofta.)

Jag borde väl vara glad att jag över huvud taget har fritid. Saknar bara några att dela den med, någon som bor i närheten. Vänner, släktingar eller en partner. Någonting.

Jag läste i tidningen för några dagar sedan om någon undersökning som visat att en bra parrelation ger lika mycket lycka som 50000:- extra i månaden. Hur man nu undersöker sådant. Så, jag antar att jag får försöka att antingen hitta någon kille eller också hitta ett riktigt välbetalt jobb. Så kanske jag blir lite lyckligare, vem vet?

Jag, jag, jag. Nu känner jag mig egoistisk. De stackars kineserna då? Jag har det ju ganska bra, egentligen.

Ska snart på en kort utbildning genom jobbet, de tyckte visst det var dags för en liten lödkurs nu när jag reparerat elektronik i nästan två år... Men det blir nog trevligt med lite omväxling, hotell blir det också.

Jag skulle vilja ha något lite roligare jobb, men jag vet inte vad jag tycker är kul. Som man kan jobba med vill säga. Och utan att det blir tråkigt i längden.

Nej, jag får kanske nöja mig med ett normalt, småtrist jobb men med trevliga arbetskamrater. Det har jag ju. Men... det hade ju varit bra om jag haft släkt och vänner på nära håll också.

Det var på tiden

Sådär ja, idag har jag varit på synundersökning och beställt ett par nya glasögon. Det började bli dags, de gamla har repor och beläggningen på glasen har blivit skadad. Nu ska de suddiga fläckarna bort!

Tydligen hade optikern en kampanj just nu också, de bjuder på det ena glaset. Halva priset för själva glasen alltså. Det är ju bra, vad lämpligt att det var just nu när jag bestämt mig för att skaffa nya! Jag tog dyra glas som visst ska vara lite bättre än de vanliga, speciellt när man tittar lite åt sidan och när det är lite mörkt. Får väl hoppas att de faktiskt är bättre också.

Ser fram emot att få dem, men det skulle väl ta 10-14 dagar.

Köruppehåll

Ingen körövning ikväll. Nåja. Det är ju ändå lite tidigt att sjunga julsånger ännu. Min tidagsfika på stan ville jag ha ändå, det blev en glass i solen. Det var gott.

Jag har bokat tid för en synundersökning också, det är dags för nya glasögon. Inte för att jag tror att synen förändrats något, men glasögonen börjar bli dåliga. Repiga eller något. Jag har redan valt ut ett par bågar som jag gillade, så nu ser jag fram emot nya, orepiga glasögon.

30-åriga kvinnor

Enligt Aftonbladet finns det någon ny studie som visar att två av tre 30-åriga kvinnor lider av ensamhet och isolering. Verkar som om jag inte är ensam då.

Den mest ensamma åldersgruppen är det visst också. Antar att det handlar om kvinnor i Sverige, verkar så.

Jaja. Jag blev faktiskt lite uppmuntrad ändå när jag läste det igår, på något konstigt sätt. Det är alltså inte bara jag. Om 2 av 3 kvinnor i min ålder känner sig ensamma så är det i alla fall inte mig det är fel på.

Då gäller det bara att göra något åt det också.

Kväll

Det blev en liten kvällspromenad ikväll, det var rätt skönt. Hade nästan glömt hur skönt det kan vara att vara ute på kvällen. Det hjälpte dock inte mot ensamheten. Jobbigt att gå och gråta över att man är ensam.

Nu är klockan mycket och jag måste äta något litet till innan jag ska sova, tror jag. Godnatt.

Att bygga ett nytt liv

Sitter här igen, utan att göra vare sig det jag borde eller något särskilt roligt.

Det känns lite som om ingenting blir av, för att jag inte vet vad jag vill. Som att jag bara står och stampar på samma ställe utan att veta vart jag ska.

Ska jag försöka bygga upp ett liv här? Leta fler fritidsaktiviteter, försöka dejta killar häromkring, skaffa hus? Eller, ska jag satsa på att ta mig härifrån? Söka andra jobb, närmare släkten?

Jag kom att tänkta på refrängen i en låt:

Jag undrar om du
Hade kraft å ge dig av
Eller mod å stanna kvar
Vågat bygga på nåt nytt
Jag undrar om du
Har kunnat ge och kunnat ta
Kunnat öppna dig som jag
Vågat vara här och nu //Patrik Isaksson, "Hos dig är jag underbar"

Våga bygga på något nytt? Vågar jag det? Allt känns så tillfälligt. Jag vet inte om jag vill ha mitt nuvarande jobb i massor av år, och visst, Skövde är en hyfsat stor stad så det kan väl kanske finnas fler jobb. Bara det att jobbet är enda anledningen för mig att bo här, så om jag skulle söka nytt jobb någon gång, varför skulle det då vara i Skövde? Ska jag försöka bygga mitt liv här, eller någon annanstans?

Hitta nya jobb är inte det lättaste. Hitta nya vänner är minst lika svårt. Men de få vänner jag har bor ju utspridda lite här och var. Släkten bor visserligen ganska samlat, stora delar av den i alla fall. Dessutom i närheten av Stockholm, så där borde det finnas möjligheter att hitta jobb. Eller?

Inte vet jag vad jag vill ha för typ av jobb heller. Jag är civilingenjör, men har lite svårt för att fatta beslut. Ingen naturlig ledare direkt. Inte heller är jag intresserad av att jobba massor bara för att tjäna en massa pengar. En normal lön för 8 timmar per dag räcker. Vad ska man med mycket pengar till om man inte har tid att ha kul för dem?

Platsannonserna kräver ofta så mycket. Kunskaper, engagemang, drivkraft, erfarenhet, beslutsförmåga. Jag som bara vill ha ett jobb så att jag kan försörja mig. Eller? Det har jag ju, men inte är jag helt nöjd för det. Okej då. Jag kanske vill något annat. Men vad?

Det enda jag egentligen vet är att jag inte vill bo ensam i en stad där jag inte känner någon tillräckligt väl för att kunna ta en promenad tillsammans, fika, spela spel eller få en kram någon gång ibland.

Samma gamla vanliga ensamhet

Jag borde diska, jag borde städa, men min enda anledning att göra det idag är att slippa göra det senare. Diska och städa är dessutom tråkigt, så istället sitter jag vid TV:n och tittar på saker jag egentligen inte är intresserad av att se. Eller vid datorn, och försöker hitta på något att göra.

Diskar jag idag så bör jag ändå diska imorgon också. Egentligen. Så varför diska nu? Förutom då att jag redan har massor av disk stående, som det skulle vara skönt att bli av med.

Jag vet, det är dumt att skjuta upp tråkiga saker. Men jag har ändå inget roligt att göra imorgon. Eller senare för den delen.

Fy tusan vad jag börjar bli less på att bo ensam. Visst, det är skönt att kunna bestämma själv hur det ska se ut i lägenheten, var saker ska ligga, när det ska diskas och städas (även om jag har för lätt för att skjuta på sånt), vad som ska ses på TV och vad som ska ätas till middag... men det är ju också tråkigt att göra alla de där sakerna själv.

Människan är ett flockdjur, det är inte tänkt att vi ska sitta ensamma i våra lägenheter. Frågan är bara: Vad finns det för alternativ? Antagligen att försöka umgås med folk på fritiden, men hur? Och det löser ju inte riktigt ensamheten ändå. Att laga mat ensam, äta ensam, sitta ensam i tv-soffan.

Men man kan ju inte bara flytta ihop med någon främling heller. Eller? Kan och kan, men det kanske inte löser något ändå. Beror ju på om man trivs ihop och faktiskt gör saker tillsammans.

Äldsta lillasyrran är gift och har ett stort hus där det säkert är tänkt att de ska bli fler så småningom. Mellersta lillasyrran är förlovad och sambo. De bor båda i närheten av resten av familjen. Det är bara jag som bor 40 mil bort, och ensam.

De enda jag känner här är arbetskamraterna, och dem träffar man ju sällan på fritiden. De flesta av dem har ju egna familjer dessutom.

Jag har nog skrivit ungefär det här ett antal gånger förut också. Det beror väl på att det är sådant jag tänker på rätt ofta.

Vad ska jag göra? Leta efter någon att bo med? Men hur, i så fall?

Eller bara hitta fler fritidsaktiviteter?

Kan inte någon ge mig en kram?