Ederias kalk

Förra helgen var jag på mitt första (riktiga) lajv. Så nu är jag en lajvare! Det var kul, det ska definitivt inte bli mitt sista.

Klänningarna hann bli hyfsat klara i tid... Jag hade med mig dem till jobbet veckan före för att sy lite på rasterna och på bussen. Jag sydde bara vartannat snörningshål på underklänningen, insåg att jag inte skulle hinna annars. På fredagen sydde jag hela vägen på tågen från Skövde till Skillingaryd, och på Skillingaryds station medan jag väntade på att bli hämtad av min grupp. Jag hade precis hunnit sy sista stygnet på överklänningens nederfåll när syrran ringde och sa att de stod utanför. Verkligen precis alltså, hade hunnit fästa tråden men inte ta fram saxen för att klippa av den. Underklänningens ärmar är inte fållade ännu, men de är så tighta att jag bara vek in kanten så höll den sig där.

Vi kom till lajvområdet ganska sent, vi hann precis byta om, hitta lägerplats och få upp tälten innan lajvet började. Så det blev inte mycket interagerande med andra grupper den kvällen, vi satt bara runt vår egen lägereld och åt, pratade och hade det mysigt. Ganska bra på sitt sätt, så fick vi ju lite koll på varandras karaktärer. Det skulle ju trots allt föreställa att vi varit ute på resa (snarare på flykt kanske) tillsammans i två år, och i verkligheten hade flera av oss inte ens träffats...

Våra karaktärer var otroligt överdrivet artiga, ärliga, naiva och snälla. På morgonen gick vi för att hälsa på våra nya grannar (eftersom vårt läger inte var helt klart när lajvet började så hade vi även in-lajv kommit dit precis på kvällen). Det var ju artigt att göra det. Men, gruppen som bodde nedanför blev nog lite irriterade på vår överdrivna "artighet" (inte så konstigt... "Ursäkta om vi stör, vill ni att vi ska gå? Jaha, men det är klart vi går då. Ursäkta var är utgången? Oj, men där gick ju vi in, gick vi in genom utgången? Oj, vi ber så hemskt mycket om ursäkt!"). Någon i tältet grymtade något om att ta två av oss till middag...

Sedan började vi tala om för alla att vi var från Tjeva och att vi sökte vår spira, som stulits sju år tidigare. Tyvärr hade vi glömt att vi skulle ha fått se en bild på den vid incheckningen kvällen innan, så vi visste inte riktigt hur den såg ut... Inte så bra. "Ja, nu var ju vi ganska små när vi såg den, men..." Så vi fick söka upp en arrangör för att få en beskrivning. (In-lajv sökte vi efter en uppenbarelse som skulle påminna oss.) Nåja.

Vi gjorde i alla fall klart för rätt många att spiran var mycket värdefull för oss och att vi skulle betala för att få tillbaka den. Vi var nog så snälla och harmlösa att vi inte riktigt gjorde oss till ovän med någon... men vi hade kunnat bli det. Jag menar, grannarna i Fahls Låga skulle kanske inte varit alldeles förtjusta i att Inka talade om för andra att hon sett en av dem ta en behållare med kalk, och att vi talade om för de där beväpnade typerna som var i deras läger att vi såg en av dem springa iväg över kullen... Men vi var vänner även efter det. Om de inte visste eller om de inte tyckte det var anledning nog att bli ovänner vet jag inte.

För övrigt var vi tydligen efterlysta också. "Desertörer och krigsföra män och kvinnor från Tjeva." Men vi naiva människor ansåg oss inte som krigsföra... "Vadå, det är ju bara en av oss som kan hantera ett vapen, och vi skulle aldrig skada någon. Det vore oartigt!" Hade prisjägarna frågat oss vilka vi var så hade de fått ett ärligt svar, och hade de mutat någon litegrann så fanns det flera som visste vilka tjevanerna var. Rent off förstod vi förstås att efterlysningen troligen gällde oss, och om den mot förmodan inte gjorde det så skulle definitivt den tjevanska armén ha betalat minst lika mycket för oss... De hade trots allt bränt ner en halv by för två år sedan bara för att vi och några andra barn till anställda vid det gamla hovet var gömda där. (Gissa varför vi var på flykt?)

Hur som helst så fick vi tillbaka vår spira till slut, och på ett helt tjevanskt sätt. Vi behövde varken ljuga, hota eller stjäla. Bara betala en massa... Men det var det värt. Nu kunde vi ju återvända hemåt, och försöka återupprätta det gamla, goda styret, med hovet som väljs ut av spiran. Men återvända hann vi förstås inte med under lajvet.

Det var kul med lajv. En massa utklädda människor, en medeltidsby, matlagning över öppen eld... Jag tyckte jag kunde leva mig in i denna helt annorlunda värld ganska bra. Visst dyker det upp tankar i huvudet ibland som inte har så mycket med fantasyvärlden att göra, till exempel "Det här skulle jag vilja ta ett kort på" eller "Undrar vad klockan är", men på det stora hela så tänkte jag mycket som min karaktär och väldigt lite på verkligheten. Ganska skönt faktiskt, inte en tanke på vare sig jobbet eller min totalt ostädade lägenhet.

Lite smått påfrestande var det att vi skulle vara så överdrivet artiga och naiva, allt "Men så kan vi inte göra, det vore oartigt!", "Nä, vi är inte krigsföra, vi kan ju inte kriga", "Oj, jag glömde hälsa, vad oartigt, jag måste be om ursäkt!" (när man mött någon man inte känner) och "De är alver, då måste de vara snälla". Men det var kul också! Och våra diskussioner runt lägerelden spårade ur totalt, men skrattade gjorde vi. Ja, kul var det, jag vill på lajv igen, helst nu!

Lite kul att det var vår alkemist som skötte matlagningen också, lyckligtvis hällde hon inte någon av sina konstiga drycker i maten... Annars sa vi att vi kunde alltid använda det som ursäkt om vi hade total sockerkick efter morgongröten, "Det var Tjera som lagade maten!". Ingen i gruppen behövde hennes drycker, men hon fick ge bort en sanningsbrygd till några som behövde den, mot att de skulle hjälpa till att leta efter spiran, också fick hon ge helande dryck till en som blivit biten av någon vampyrliknande varelse.

Det var för övrigt de som fått sanningsbrygden som kom med vår spira sedan, precis när alla andra spår visat sig inte leda någonstans. De tog ordentligt betalt, men vi var bara glada att ha spiran.

Nästa gång ska jag nog inte spela fullt lika naiv i alla fall. Det skulle kanske varit mer spännande om vi faktiskt varit lite rädda för att några prisjägare skulle hitta oss och inte litat på alla. Men lite spänning blev det ändå, våra grannar utförde någon ritual i byn på lördagkvällen som gjorde en av dem till något vargmonster eller nåt... Visserligen på grund av att ritualen gick fel, och visserligen sa de övriga att han skulle sova hela natten och att vi kunde ropa på hjälp om det var något, men ändå. Plus lite vandöda som vi var tvugna att smyga oss förbi på vägen mellan byn och lägret efteråt. Också hade vi ju våra läskiga grannar nedanför också, de som hotat äta upp oss. De bjöd oss på fest på kvällen men vi vågade inte gå dit, trots att vi tyckte att det kanske var lite oartigt att inte komma. (Efter lajvet frågade vi dem om festen, vi skulle ha kunnat gå dit, de hade inte tänkt äta upp oss ändå.)

I torsdags skickade jag in bilder för framkallning, dem ska jag visa arbetskamraterna så fort jag fått dem. Undrar när det blir dags för lajv nästa gång?

Sy medeltidsklänning

Nu så, nu har jag börjat med min medeltidsklänning! Om en vecka ska jag på lajv!

Klänningen jag håller på med är en ylleklänning i figursydd modell. Mönster ritade jag från en bok som min medeltidsintresserade bekant har, och försökte efter bästa förmåga anpassa det efter mina egna mått. Jag tror det gick ganska bra faktiskt, jag vet inte exakt hur tight den borde vara men nog verkar det som om den kommer att passa i alla fall.

Jag syr alla sömmar som håller ihop delar på maskin, de sys ju ändå från avigsidan (vilket man kanske inte alltid gjorde på medeltiden, men ibland). Fållar och liknande tänker jag sy för hand. Klänningen kommer att behöva ha snörning också, alternativt knappar, men jag vill hellre ha snörning. Så jag kommer att behöva sy en massa hål för det också, helst i tidsenlig tråd, vit eller naturfärgad lintråd vore nog bra. Hur man nu får tag i det. Ja, beställa via Internet fungerar ju förstås, men det tar lite tid och jag har ju inte alltför mycket tid på mig. Kanske det kan finnas i närmsta tygaffär?

Över min röda klänning med snörning tänkte jag ha en olivgrön ärmlös klänning med stora ärmhål. Det tror jag blir snyggt, och på medeltiden hade man ofta dubbla klänningar. Sedan borde jag ha en linnesärk under också, men det hinner jag inte med innan lajvet utan då får det bli antingen min bruna linneklänning eller min vita linneskjorta/tunika. Jag får se vad som får plats under klänningen. Dessutom skulle jag vilja ha ett par kortare hosor, modell knästrumpor ungefär, för att vara rätt klädd och för att hålla fötterna varma.

Medeltidsskor vore förstås också kul, men till lajvet kan det duga med ett par fula skor jag köpte för en femma på loppis (bara för att ha något som i alla fall ser lite bättre ut en ett par moderna gympaskor eller vinterkängor med grov gummisula). Tyvärr har de fula skorna ett hål i sulan... inte hela vägen igenom men genom plastsulan. Undrar om det går att hindra att det läcker in vatten där vid blött väder genom att lägga lite lim i hålet eller nåt? Det behöver ju bara hålla över helgen.

Nä, nu ska jag äta något, och sedan fortsätta sy! Mycket att göra, jag är inte ens klar med maskinsömmarna på första klänningen ännu, och det är ju mycket som ska sys för hand också. (Alla dessa snörningshål...) Jag tänker inte fuska med öljetter, såvida ingen har något belägg för att de användes i kläder under medeltiden? Tror inte det, har nämligen läst att det inte finns något som tyder på det. Till överklänningen har jag inte ens börjat rita delar på tyget ännu.

Någon gång efter lajvet kan det eventuellt bli lite dekoration på överklänningen också, en broderad kant eller så... Kanske. Vet inte riktigt om man brukade ha det på den typen av klänningar.