Två helger med resor och en tråk-helg

Idag är en tråkig, grå dag igen. Jag har inte gjort mycket annat än att lata mig denna helg. Suttit vid datorn. En sväng ner på stan blev det visserligen igår, men jag har inte städat, diskat och tvättat som jag borde. Undrar varför jag inte gör det på vardagskvällarna? Kanske för att jag vet att jag ändå inte har något att göra på helgerna? Men, i så fall måste jag ju göra nytta på helgen och inte bara sitta vid datorn.

Nåja. Det är denna helg det. Men två helger tidigare har jag i alla fall haft skojigare saker för mig. Det har inte blivit skrivet här, men väl lite på Facebook.

För två veckor sedan var jag till Söderköping, på ännu mera medeltid. Söderköpings Gästabud. Det var trevligt, betydligt mindre än Visby, vilket inte var direkt förvånande. Ändå stort nog för att ha gott om underhållning, både gycklargruppen TRiX och det medeltida pojkbandet Patrask var där till exempel. Ja, det var väl dem jag tittade mest på. 

Jag åkte ensam denna gång, men inte helt utan att känna någon ändå eftersom jag chattat med en kille som skulle dit. Jag sov i tält på en centralt belägen camping som var helt fullbokad. Enda nackdelen med det var väl att jag har lite svårt att sova när det är mycket ljud på nätterna och när det blir ljust på morgonen, så det blev för lite sömn den helgen. Men det var det värt.

Det blev flera Youtube-klipp av det jag såg den helgen, har redan länkat till de flesta från Facebook men i alla fall detta vill jag lägga upp här också: Här kan man se hur TRiX eldshow ser ut från första parkett. Tänka sig, det var mycket lättare att få bra platser i Söderköping än i Visby. Showen var väl inte exakt samma, men nästan. Kul att få se det på nära håll i alla fall.

Förra helgen var jag upp till Uppland. Jag har blivit moster, och det var första gången jag träffade min lilla systerson. Eller såg honom i alla fall, han är ju inte i den åldern att han är så sällskaplig ännu, ville mest sova. Men söt var han! Och en liten stund var han i alla fall nöjd med att låta mig hålla honom när han var vaken.

Det var också första gången jag tog bilen upp till Uppland, mest för att jag hade en anställningsintervju på fredagen och kände dels att det var lättast att ta sig dit med bil och dels att det kanske ger bättre intryck att komma med bil än att komma släpandes på en resväska från tunnelbanan till ett jobb där det står att det är en fördel att ha körkort och bil. Eftersom det var på södra sidan av stan så blev jag också tvungen att köra genom Stockholm efter intervjun, för att komma upp till familjen. Men det var inga problem.

Jag har kört mer bil dessa två helger än vad jag hade kört sammanlagt tidigare sedan jag köpte bilen. Detta vet jag eftersom jag inte hade behövt tanka mellan första dagen jag hade bil och precis innan turen till Söderköping, men nu är det påfyllt ytterligare en gång och dessutom snart dags att tanka igen. Jag har alltså kört nästan dubbelt så långt på två veckor som jag tidigare gjort på fyra månader.

Men denna helg sitter jag alltså mest vid datorn. Jag måste nog hitta på lite mer att göra, lära känna lite folk. Speciellt helgerna blir ju väldigt tråkiga när man bara sitter hemma och inte träffar någon. Jag vet ju inte hur lång tid det tar att få något jobb närmare släkten så jag får försöka hitta på något mer än kören här i Skövde så länge. Jag mailade i alla fall till en person i en medeltidsförening nu idag, får se om det leder till något. Nu har jag i alla fall bil så jag är ju inte lika beroende av att personer jag ska träffa bor just i Skövde, så länge det är i närheten.

Riddarvecka ikväll?

Idag har det regnat, det behövdes. Nu är det uppehåll och solen börjar bryta igenom lite också.

Hittills har jag bara suttit och slöat. Vad ska jag göra med den här dagen egentligen? Jag funderade lite på om jag ska ta mig upp till Hova denna helg också, ikväll i så fall. Undrar om tornerspel är något att se? Undrar om eldshowen ikväll är bra? Eldshowen kan man visserligen se i Visby också, men något att göra ikväll vore kanske inte helt fel.

Jag var till Hova en sväng i söndags och tittade lite på medeltidsmarknaden där. Det var ju mysigt och så, men jag är lite för blyg för att börja prata med främlingar utan anledning så det blev lite ensamt även om det var folk där. Undrar hur långt ett tornerspel är? Om det börjar 18 och eldshowen 22 lär det i alla fall bli rätt långt uppehåll däremellan, och då har jag kanske inte lust att gå runt i Hova för mig själv hela den tiden. Medeltidsmarknaden stänger 20, och det jag tänkt köpa där köpte jag ju ändå i söndags. En korg, ett par örhängen och en läderrem.

Jaja. Man ska väl ha lite tråkigt ibland kanske. Jag skulle vilja göra något kul nu, men jag vill ha sällskap. Nä, jag får väl ta tag i disken istället då. 

Vårdepression?

Det stod i tidningen idag om att många blir nedstämda på våren. Tydligen är det något med att ljuset kommer för snabbt så att kroppen inte är beredd på det. Skumt, ljus brukar man väl bli glad av annars?

Kan det vara vårens "fel" att jag var jättedeppig förra helgen? Det vore ju rätt bra om det bara var det, att det inte är så att mitt liv suger. Men jag vet inte det jag.

Det är ju inte som att det bara är på våren jag känner mig ensam. Det är inte bara på våren som jag ibland inte alls har lust att gå upp på morgonen, även om jag sovit ordentligt och inte är särskilt trött. Jag tar mig ju upp ändå, tur det kanske. Man kan ju i alla fall inte stanna hemma från jobbet bara för att man inte har lust att gå upp.

På jobbet har vi på tok för lite att göra. Inte alls bra, man funderar ju lite hur länge det kommer att hålla. Hemma känns det som att jag har tusen saker som borde göras istället. Jag borde diska, städa och tvätta. Sådant som behöver göras nästan jämt. Jag borde laga riktig mat, i alla fall ibland. Jag borde putsa fönster och jag borde motionera mer. Dessutom borde jag hitta på fler fritidsaktiviteter av det roligare slaget, så jag kommer ut och träffar lite folk, för jag blir tokig på att bara sitta inne vid datorn jämt. Ensam.

Förutom det så skulle jag ju egentligen vilja fixa lite fina bilder att ha på väggen, av några av mina foton. Just denna vecka skulle jag också vilja ta lite bra bilder till en liten fototävling på jobbet som en av mina kollegor drog igång, får väl se om det blir av. Jag vill ha en bil så att jag kan ta mig ut på saker lättare, men det är svårt att köpa bil för någon som inte kan något om dem. Den får inte kosta för mycket heller, för egentligen känner jag ju inte att jag behöver någon. Eller, jo. Jag behöver kanske en bil för att inte känna mig så... låst. För att komma iväg någonstans någon gång ibland i alla fall. Inte sitta ensam här hela tiden. Men jag behöver definitivt ingen bil för att ta mig till och från jobbet, därför tänker jag att det kanske är onödigt. Å andra sidan består ju livet av mer än att jobba, äta och sova. Eller det borde göra det i alla fall. Ibland undrar jag ju hur mycket mer man har tid med, när hushållet ska hinnas med också. Fast tänker jag på hur mycket tid jag tillbringar vid tv och dator så borde jag ju hinna rätt mycket. Om jag orkade ta mig för att göra saker. Men slappartid behövs ju det med. Ena dagen är jag stressad över att jag borde fixa allt det där som borde göras, andra dagen över att jag bara sitter och gör ingenting. Jag hänger vid dator och tv, det känns tillfälligt bättre då, när jag inte behöver tänka på så mycket annat. Det borde finnas bättre saker att lägga sin tid på, men det var ju det där med tid för att slappa ja, man behöver väl det med.

Vore det inte mycket enklare på många sätt om man bodde tillsammans med andra så att man kunde umgås utan att behöva hitta på något och ta sig iväg någonstans? Ibland undrar jag om inte fler borde bo i kollektiv, alla dessa ensamboende människor som jag själv, hur många vill bo ensamma egentligen? Visst är det skönt på många sätt att inte behöva ta hänsyn till andra när det gäller tvätt och städning, att få ha badrummet ifred hur länge man vill och att ingen annan stökar till i köket eller lämnar gamla matrester i kylen. Men är det värt det? Jag tror inte människan är tänkt att bo ensam. Vi är väl ändå flockdjur innerst inne? Men vi är i så fall det enda flockdjur som frivilligt uppsöker ensamhet, har jag läst. Ensamtid behövs kanske det med, så jag vet inte vad som är bäst egentligen. Vad är värst, att vara ensam för mycket eller att inte kunna vara ifred när man vill det?

Nej, nu börjar kvällen gå mot sitt slut, och jag tror att jag ska stänga av datorn en stund. Kanske tända ett ljus och försöka att bara ta det lugnt några minuter innan jag ska göra mig klar för att sova. Även denna kväll har jag mest suttit vid dator och tv. Varför? Det blir väl någon form av artificiellt sällskap. Det känns som att jag i alla fall försöker vara lite social när jag sitter vid datorn och chattar, men det hjälper inte så värst mycket mot ensamheten ändå. Bara tillfälligt.

Jaja. Den här helgen kändes mycket bättre än den förra i alla fall, om än inte helt bra. Jag var på bio i lördags och det hjälpte lite det med, att göra något istället för att bara sitta hela helgen vid dator och tv. Nej, nästan sovdags nu, klockan är redan kvart i tio. Det ska bli skönt. Godnatt.

30-åriga kvinnor

Enligt Aftonbladet finns det någon ny studie som visar att två av tre 30-åriga kvinnor lider av ensamhet och isolering. Verkar som om jag inte är ensam då.

Den mest ensamma åldersgruppen är det visst också. Antar att det handlar om kvinnor i Sverige, verkar så.

Jaja. Jag blev faktiskt lite uppmuntrad ändå när jag läste det igår, på något konstigt sätt. Det är alltså inte bara jag. Om 2 av 3 kvinnor i min ålder känner sig ensamma så är det i alla fall inte mig det är fel på.

Då gäller det bara att göra något åt det också.

Att bygga ett nytt liv

Sitter här igen, utan att göra vare sig det jag borde eller något särskilt roligt.

Det känns lite som om ingenting blir av, för att jag inte vet vad jag vill. Som att jag bara står och stampar på samma ställe utan att veta vart jag ska.

Ska jag försöka bygga upp ett liv här? Leta fler fritidsaktiviteter, försöka dejta killar häromkring, skaffa hus? Eller, ska jag satsa på att ta mig härifrån? Söka andra jobb, närmare släkten?

Jag kom att tänkta på refrängen i en låt:

Jag undrar om du
Hade kraft å ge dig av
Eller mod å stanna kvar
Vågat bygga på nåt nytt
Jag undrar om du
Har kunnat ge och kunnat ta
Kunnat öppna dig som jag
Vågat vara här och nu //Patrik Isaksson, "Hos dig är jag underbar"

Våga bygga på något nytt? Vågar jag det? Allt känns så tillfälligt. Jag vet inte om jag vill ha mitt nuvarande jobb i massor av år, och visst, Skövde är en hyfsat stor stad så det kan väl kanske finnas fler jobb. Bara det att jobbet är enda anledningen för mig att bo här, så om jag skulle söka nytt jobb någon gång, varför skulle det då vara i Skövde? Ska jag försöka bygga mitt liv här, eller någon annanstans?

Hitta nya jobb är inte det lättaste. Hitta nya vänner är minst lika svårt. Men de få vänner jag har bor ju utspridda lite här och var. Släkten bor visserligen ganska samlat, stora delar av den i alla fall. Dessutom i närheten av Stockholm, så där borde det finnas möjligheter att hitta jobb. Eller?

Inte vet jag vad jag vill ha för typ av jobb heller. Jag är civilingenjör, men har lite svårt för att fatta beslut. Ingen naturlig ledare direkt. Inte heller är jag intresserad av att jobba massor bara för att tjäna en massa pengar. En normal lön för 8 timmar per dag räcker. Vad ska man med mycket pengar till om man inte har tid att ha kul för dem?

Platsannonserna kräver ofta så mycket. Kunskaper, engagemang, drivkraft, erfarenhet, beslutsförmåga. Jag som bara vill ha ett jobb så att jag kan försörja mig. Eller? Det har jag ju, men inte är jag helt nöjd för det. Okej då. Jag kanske vill något annat. Men vad?

Det enda jag egentligen vet är att jag inte vill bo ensam i en stad där jag inte känner någon tillräckligt väl för att kunna ta en promenad tillsammans, fika, spela spel eller få en kram någon gång ibland.

Samma gamla vanliga ensamhet

Jag borde diska, jag borde städa, men min enda anledning att göra det idag är att slippa göra det senare. Diska och städa är dessutom tråkigt, så istället sitter jag vid TV:n och tittar på saker jag egentligen inte är intresserad av att se. Eller vid datorn, och försöker hitta på något att göra.

Diskar jag idag så bör jag ändå diska imorgon också. Egentligen. Så varför diska nu? Förutom då att jag redan har massor av disk stående, som det skulle vara skönt att bli av med.

Jag vet, det är dumt att skjuta upp tråkiga saker. Men jag har ändå inget roligt att göra imorgon. Eller senare för den delen.

Fy tusan vad jag börjar bli less på att bo ensam. Visst, det är skönt att kunna bestämma själv hur det ska se ut i lägenheten, var saker ska ligga, när det ska diskas och städas (även om jag har för lätt för att skjuta på sånt), vad som ska ses på TV och vad som ska ätas till middag... men det är ju också tråkigt att göra alla de där sakerna själv.

Människan är ett flockdjur, det är inte tänkt att vi ska sitta ensamma i våra lägenheter. Frågan är bara: Vad finns det för alternativ? Antagligen att försöka umgås med folk på fritiden, men hur? Och det löser ju inte riktigt ensamheten ändå. Att laga mat ensam, äta ensam, sitta ensam i tv-soffan.

Men man kan ju inte bara flytta ihop med någon främling heller. Eller? Kan och kan, men det kanske inte löser något ändå. Beror ju på om man trivs ihop och faktiskt gör saker tillsammans.

Äldsta lillasyrran är gift och har ett stort hus där det säkert är tänkt att de ska bli fler så småningom. Mellersta lillasyrran är förlovad och sambo. De bor båda i närheten av resten av familjen. Det är bara jag som bor 40 mil bort, och ensam.

De enda jag känner här är arbetskamraterna, och dem träffar man ju sällan på fritiden. De flesta av dem har ju egna familjer dessutom.

Jag har nog skrivit ungefär det här ett antal gånger förut också. Det beror väl på att det är sådant jag tänker på rätt ofta.

Vad ska jag göra? Leta efter någon att bo med? Men hur, i så fall?

Eller bara hitta fler fritidsaktiviteter?

Kan inte någon ge mig en kram?

Frusen

Nu sitter jag här igen, och borde göra något vettigt men känner mig totalt omotiverad. Jag vill inte diska. Sitter bara här, fryser lite, troligen för att jag inte rör på mig. En promenad vore nog bra, egentligen.

Jag vill ha en kram. Vet inte varför jag känner mig ledsen och totalt omotiverad att göra något, det är säkert hormoner eller nåt, men det vore skönt att kunna få en kram i alla fall. Vet dock inte om det skulle hjälpa. Fryser lite, trots att jag har yllemantel och raggsockor, och inomhustemperaturen är strax över 20 grader Celsius.

Firefoxs svenska ordlista kände inte igen ordet raggsockor utan föreslår istället daggsockor, ryggsockor, ringklockor, raggmunk eller sockerkaka. Kreativa förslag måste jag säga.

Nog med meningslöst svammel för idag, eller för tillfället i alla fall, man vet aldrig. Undrar om jag ska ringa mamma ikväll?

Varför är jag så lat?

Nu har jag mest slappat den här helgen också. Jag förstår inte varför jag inte gör det jag borde. Disken står fortfarande smutsig på diskbänken, väskan är inte uppackad, tvätten är inte tvättad. Nåja. Jag har i alla fall rensat bort lite av ogräset i trädgården och varit och röstat.

Är jag otroligt lat eller är det något annat? Varför sitter jag mest vid datorn när jag är ledig? Eller vid TVn. Kanske är jag lite internetberoende? Men det stämmer inte heller, för har jag bara något kul att göra, eller i alla fall lite sällskap, så saknar jag inte internet alls. Nä. Jag tror att internet och tv blir lite artificiellt sällskap. Men varför gör jag inte annat istället?

Är det ensamheten som gör att jag inte orkar ta mig för att göra det jag borde? Eller orkar och orkar... Det orkar jag väl egentligen. Det är ju inte som att jag är sjuk och inte orkar stå vid diskhon eller nåt. Det är bara tråkigt, så jag skjuter upp det så länge som möjligt. Dumt. Jag är väl lat och dum då.

Eller så är jag ganska normal och borde inte fundera så mycket på det. Och nog borde det vara mindre tråkigt om man i alla fall hade någon att dela vardagen med?

Men på jobbet då? Jag gör inte det jag ska där heller för tillfället. Visserligen vet jag inte riktigt vad det är jag ska göra där, vi har för lite att göra, men jag vet ju att jag inte ska sitta och surfa. Jag ska fråga chefen eller samordnaren när jag inte vet vad jag ska göra, men ibland orkar jag inte bry mig.

Jag har nog svårt att bry mig lagom mycket om jobbet. Ena dagen kan jag leta efter vettiga saker att göra och verkligen anstränga mig, försöka få så mycket av de få jobb som finns som möjligt och verkligen vilja göra så mycket jag kan. Sedan nästa dag, när jag märker att jag ändå inte kommer att få ihop timrapporteringen för veckan, så blir jag stressad och försöker lugna ner mig genom att intala mig att det inte är så viktigt. Problemet är bara att jag lyckas för bra och istället inte bryr mig alls. Ger upp och surfar istället.

Jag är nog en ganska dålig anställd.

Men vad sitter jag här och gråter om egentligen? Jag har ju i alla fall ett jobb än så länge, jag har en lägenhet som visserligen är ostädad men det går ju att åtgärda, jag har... inte direkt folk jag känner i närheten, men familj en bra bit härifrån som bryr sig om mig och ett par vänner som jag i alla fall har kontakt med via msn.

Nä. Nu borde jag nog torka tårarna och gå och lägga mig istället. Imorgon är det arbetsdag igen. Då träffar jag ju i alla fall lite folk.

Hade tänkt att jag skulle skriva någon rad om EU-valet också, men har väl inte så mycket att säga där egentligen så det får vara.

Hyfsad vecka ändå

Livet kan ju inte vara toppen alla dagar, så är det bara. Och hur man känner sig hänger inte heller alltid ihop med den faktiska livssituationen. Okej, jag känner mig ensam ibland, och det är lite tråkigt. Men veckan blev lite bättre än det kändes som först i alla fall.

I tisdags hade jag inte ens lust att gå till kören, men när jag väl var där så var det rätt trevligt, efter ett tag. När vi kommit igång med sången och koreografin. Bara det att röra lite på sig är nog bra. Jo, det är det ju, det vet jag ju. Det ger endorfiner och sånt som är bra för humöret. Men det är jäkligt svårt att ta sig för att göra det när man känner sig nere.

I onsdags hade vi extraövning, då med kompet också. Samma sak då, jag kände inte för det innan, men när vi kom igång så hjälpte det.

Igår var det lite mer att göra på jobbet, det är bra, mycket bättre än att ha för lite, så det hjälpte litegrann det också. Plus att det inte var en massa som var lediga längre, de som blivit hemskickade tog väl helst det i samband med valborgshelgen, så jag hade arbetskamrater igen. Roligare att jobba då.

Nu är det skönt med fredag och helg, men jag har mycket att göra också. Lägenheten är rätt stökig och ostädad och det måste åtgärdas i helgen, för i veckan som kommer är det körövning på tisdag, genrep på onsdag, och konsert fredag och lördag. Familjen kommer hit till konserten också så jag kan ju inte ha alltför stökigt här.

Förresten finns det en massa jag skulle vilja hinna med men som är ganska oviktigt också. Baka lite eget bröd och fixa till medeltidskläderna lite inför säsongen hör till den kategorin. Det är medeltidsmarknad i närheten nästa helg också, får se om jag åker dit, kanske med familjen på lördagen.

Ologisk nedstämdhet?

Jaha. Då var jag där igen. I några veckor nu har jag ofta känt mig ledsen, omotiverad och bara allmänt nere. Ibland har jag inte lust att göra någonting alls, inte ens kören känns kul.

Jag vet inte varför heller. När jag är ledsen tänker jag ofta på att jag är ensam, jag känner fortfarande knappt någon i Skövde, men om det är den egentliga anledningen till att jag är ledsen vet jag inte. Det skulle kunna vara det. Bristen på närhet till andra människor. Visst, jag kan prata i telefon med familjen, eller chatta med någon eller så, men det är inte samma sak. Bara att kunna få en kram av någon vore skönt, men de närmaste personer som jag känner tillräckligt väl för att krama bor rätt många mil härifrån.

Visserligen var delar av familjen här förra helgen. Det var bra, det var skönt med sällskap, men inte ens det hjälpte riktigt. Trots att jag fick kramar.

Det går lite upp och ner, det där. Jag är ju inte ledsen varje dag. Igår kändes till exempel som en rätt bra dag, men idag är jag ledsen igen.

En annan sak som känns lite jobbigt är att det är så lite att göra på jobbet. Man blir inte direkt mer motiverad att jobba när det knappt finns något att göra. I veckan har jag plockat isär gamla servon för att spara reservdelar, det kändes inte särskilt meningsfullt. Sedan fick jag in ett par analoga ingångskort att laga, men jag hittade inga fel på dem, så jag har inte lagat något på hela veckan. Varför ens gå till jobbet?

Nä, jag funderar på att ta ledigt och ta en sista-minutenresa någonstans. Jag vet inte vart, jag vet inte vad jag vill ha ut av det, jag tror bara att det skulle vara skönt med lite miljöombyte. Chefen blir förmodligen bara glad om jag plockar ut ihopsparad ledighet nu när det är lite att göra också. Men om det skulle hjälpa mot att jag är ledsen vet jag inte. Kanske.

Föräldrarnas tips var annars motion, dagsljus, vitaminer, prata med någon och kanske lite rosenrot eller massage. Det är klart, igår var jag ute ett tag i solen, och då kändes det ju bra. Så kanske det kan bero delvis på för lite frisk luft och för tråkigt väder också? Jag vet inte.

Det är svårt att veta vad jag ska göra när jag inte vet riktigt varför jag är ledsen, men att fundera för mycket över det gör ju bara att jag hittar fler anledningar till att jag är ledsen och det blir jag ju knappast gladare av heller.

Nä, jag borde kanske ta en promenad. Tvätta och diska. Städa lite. Så kanske jag kan ta ledigt om en vecka och resa någonstans. Som sagt. Chefen lär bara bli glad om jag tar ledigt, även om det blir med kort varsel.

Jag har ju aldrig varit utomlands ensam heller, så det kanske är dags?

Hur gör man?

Hur gör man för att hitta nya vänner på en ny ort egentligen?

Jag har en ensam-dag i dag. En sådan dag när jag känner mig väldigt ensam alltså, det är inte det att jag är mer ensam än vanligt, för jag är ju ensam nästan hela tiden utom på jobbet. Jag antar att jag får anstränga mig lite mer. Kanske jag borde gå en kurs eller något sådant?

Kören fungerar inte jättebra för att lära känna folk, vi är så många och de flesta andra har ju redan sina bekanta där så de pratar ju bara med varandra på de korta rasterna. Det blir liksom svårt att komma in i samtalet när det är några som känt varandra i flera år som står och pratar om något de alla vet en massa om redan... Eller också är det bara jag som är för feg eller för blyg som inte pratar med folk.

Förra måndagen var det i alla fall tänkt att ett par arbetskamrater skulle komma hit och spela spel med mig, men det blev bara en av dem som kom sen. Nu var det ju trevligt ändå, och jag slapp ju vara ensam den kvällen, men han orkade inte spela så länge sen. Nåja. Det blir spelkväll på onsdag istället, förhoppningsvis.

Förra helgen var jag till föräldrarna och firade pappas födelsedag. Och shoppade i Stockholm med mamma och lillasyster. Så då hade jag också sällskap, men det känns lite jobbigt att behöva åka 40 mil för att kunna krama någon.

Jag borde nog skaffa prenumeration på lokaltidningen i alla fall, så att man ser när det händer något i stan. Inte för att jag tror att jag kommer att hitta en massa vänner för det... men det kanske finns någon annons för någon intressant förening eller något med. Ja, jag vet inte. Gå ut på krogen känns inte som något man gör själv det heller. Gå ut och fika blir inte särskilt socialt om man inte har någon att gå med. Inte gå på bio heller. Så vad gör jag?

Helt klart är ju att jag inte lär känna folk genom att sitta här hemma i lägenheten hela tiden i alla fall.

Ensamhet

I lördags kände jag mig riktigt ensam. Det är visserligen inte så konstigt, eftersom jag är ensam. Nyinflyttad i en stad där jag inte känner någon.

Litegrann av ensamhetskänslan sitter kvar ännu. Det tar tid att göra sig hemmastadd på en ny ort, och att lära känna folk. Jag har inte så lätt för att skaffa vänner heller. Inte nära vänner i alla fall. Jag har inte många sådana.

Jag kände mig ju ensam ibland i Lule också, men på slutet hade jag i alla fall ett par personer som jag kände så pass väl att jag vågade bjuda dem på middag utan särskild anledning eller skicka ett sms och fråga om de ville ta en promenad. Dessutom har jag ju under min tid i Luleå varit antingen student eller arbetslös, så jag har haft mer ledig tid med möjlighet att åka och hälsa på familjen. Det blir inte mycket med det nu, det är lite långt för att åka bara över helgen. Speciellt som jag är för lat för att städa i veckorna och därmed måste göra det i helgen. Eller åtminstone diska.

Min kusin, som är uppväxt i huset bredvid oss, har nu köpt huset bredvid mina föräldrars hus (det på andra sidan, dvs två hus från sin pappa). Min äldsta syster med man bor i alla fall nära nog för att kunna åka och hälsa på våra föräldrar när som helst. Min näst äldsta syster ska flytta ihop med sin kille och även hon bo så nära att hon kan hälsa på när som helst. Bara för en middag rent av. Jag tänkte framåt mot sommaren och insåg att jag inte kommer att kunna vara med på grillkvällarna där i år. Ja, ett par hinner jag väl med på semestern, men ändå. Sedan kommer hösten, och äldsta syrran kan åka ut på landet för att plocka svamp med mamma eller med maken om hon tar med sig honom. Visst, det finns säkert svamp i skogen här också, men det bor så mycket folk här så den lär ju försvinna direkt. Åtminstone kantarellerna. Dessutom har jag ju ingen att plocka tillsammans med. Eller att äta tillsammans med.

Kanske behöver jag bara mer tid på mig för att vänja mig vid min nya stad och lära känna lite folk. Men, jag vet inte. Jag kände mig ju som sagt ensam ibland i Luleå också. Kanske behöver jag bo så att jag kan träffa min familj oftare? Bara det att ha någonstans dit man alltid kan komma när man vill ha sällskap, där man vet att man alltid är välkommen. Det är lite långt dit nu.

Jag vill bo på landet, men jag vill ju inte bo på landet ensam. Det borde ju vara lättare att träffa folk när man bor i stan, trots allt. Sedan är det ju inte direkt så att jag har möjlighet att köpa ett hus just nu heller... Dels rent ekonomiskt förstås, men framför allt därför att jag inte vet hur länge jag kommer att jobba där jag är nu eller var jag vill bo.

Egentligen borde jag kanske skaffa någon att bo med istället, men det är ju inte så lätt det heller. Nä, jag vet inte jag. Jag får väl försöka bo här ett tag till och se hur det går. Jag kan ju i vilket fall som helst inte flytta så långt om jag inte hittar något annat jobb först. Och jag har ju bara bott här i tre månader, det verkar ju ganska så mycket för tidigt för att dra några slutsatser om hur jag kommer att trivas här... Förutom att jag redan vet att jag helst skulle ha mer skog omkring mig, för det kände jag där jag bodde i Luleå också och det var då inte sämre med skog där än här. En liten stuga någonstans och en bil skulle förstås kunna vara ett alternativ, men, återigen det där med ensamheten.

Jag vill ha en kram. Tur att det är påsk snart.

(Varför blir mina inlägg här alltid långa, även när jag bara tänkt skriva ett par rader?)