Ensamhet

I lördags kände jag mig riktigt ensam. Det är visserligen inte så konstigt, eftersom jag är ensam. Nyinflyttad i en stad där jag inte känner någon.

Litegrann av ensamhetskänslan sitter kvar ännu. Det tar tid att göra sig hemmastadd på en ny ort, och att lära känna folk. Jag har inte så lätt för att skaffa vänner heller. Inte nära vänner i alla fall. Jag har inte många sådana.

Jag kände mig ju ensam ibland i Lule också, men på slutet hade jag i alla fall ett par personer som jag kände så pass väl att jag vågade bjuda dem på middag utan särskild anledning eller skicka ett sms och fråga om de ville ta en promenad. Dessutom har jag ju under min tid i Luleå varit antingen student eller arbetslös, så jag har haft mer ledig tid med möjlighet att åka och hälsa på familjen. Det blir inte mycket med det nu, det är lite långt för att åka bara över helgen. Speciellt som jag är för lat för att städa i veckorna och därmed måste göra det i helgen. Eller åtminstone diska.

Min kusin, som är uppväxt i huset bredvid oss, har nu köpt huset bredvid mina föräldrars hus (det på andra sidan, dvs två hus från sin pappa). Min äldsta syster med man bor i alla fall nära nog för att kunna åka och hälsa på våra föräldrar när som helst. Min näst äldsta syster ska flytta ihop med sin kille och även hon bo så nära att hon kan hälsa på när som helst. Bara för en middag rent av. Jag tänkte framåt mot sommaren och insåg att jag inte kommer att kunna vara med på grillkvällarna där i år. Ja, ett par hinner jag väl med på semestern, men ändå. Sedan kommer hösten, och äldsta syrran kan åka ut på landet för att plocka svamp med mamma eller med maken om hon tar med sig honom. Visst, det finns säkert svamp i skogen här också, men det bor så mycket folk här så den lär ju försvinna direkt. Åtminstone kantarellerna. Dessutom har jag ju ingen att plocka tillsammans med. Eller att äta tillsammans med.

Kanske behöver jag bara mer tid på mig för att vänja mig vid min nya stad och lära känna lite folk. Men, jag vet inte. Jag kände mig ju som sagt ensam ibland i Luleå också. Kanske behöver jag bo så att jag kan träffa min familj oftare? Bara det att ha någonstans dit man alltid kan komma när man vill ha sällskap, där man vet att man alltid är välkommen. Det är lite långt dit nu.

Jag vill bo på landet, men jag vill ju inte bo på landet ensam. Det borde ju vara lättare att träffa folk när man bor i stan, trots allt. Sedan är det ju inte direkt så att jag har möjlighet att köpa ett hus just nu heller... Dels rent ekonomiskt förstås, men framför allt därför att jag inte vet hur länge jag kommer att jobba där jag är nu eller var jag vill bo.

Egentligen borde jag kanske skaffa någon att bo med istället, men det är ju inte så lätt det heller. Nä, jag vet inte jag. Jag får väl försöka bo här ett tag till och se hur det går. Jag kan ju i vilket fall som helst inte flytta så långt om jag inte hittar något annat jobb först. Och jag har ju bara bott här i tre månader, det verkar ju ganska så mycket för tidigt för att dra några slutsatser om hur jag kommer att trivas här... Förutom att jag redan vet att jag helst skulle ha mer skog omkring mig, för det kände jag där jag bodde i Luleå också och det var då inte sämre med skog där än här. En liten stuga någonstans och en bil skulle förstås kunna vara ett alternativ, men, återigen det där med ensamheten.

Jag vill ha en kram. Tur att det är påsk snart.

(Varför blir mina inlägg här alltid långa, även när jag bara tänkt skriva ett par rader?)