Om drömmar och vägval

Jag läste ett inlägg i min systers blogg igår. Det handlade om livet och om drömmar. Det är inte lätt det där. Hur vet man egentligen vad man ska göra med sitt liv? Ska man satsa på det man allra helst vill eller på något som känns möjligt att förverkliga?

Själv har jag valt mest utifrån vad som känns förnuftigt. I alla fall när det gäller utbildning och jobb. Natur på gymnasiet för att jag var bra på de ämnena och för att ha möjligheten att plugga vidare, men hade jag följt känslorna hade jag nog velat gå estetisk. Bara det att om man ska försörja sig på konst, musik, teater eller liknande krävs det mer än en utbildning. Det krävs talang också, och hur vet man om man har det? Nej, säkrare då att välja något där det räcker med att kunna lära sig saker och tänka logiskt, sådant vet jag ju att jag klarar av.

Jag funderar över vad jag drömde om att bli som barn och som tonåring. Cirkusprinsessa, delfintränare, uppfinnare (typ Skalman eller Uppfinnar-Jocke), trollkarl, disneyfilmstecknare. När jag sett "Kristina från Duvemåla" ville jag bli musikalartist, men var gammal nog för att tänka att jag inte skulle kunna bli det ändå.

På fritiden har jag sjungit i kör länge. Konserter är kul, att stå inför publiken. Vi gjorde två små musikaler med studentkören, och det var jättekul. Men jag var ju inte bra nog för att få något solo. Inte vet jag om jag skulle ha vågat heller. På universitetet gick jag med i spexföreningen och hade kul på dramaövningarna. Första året var jag blyg, vågade knappt gå upp på "scen" under övningarna, men ändå var det kul att vara med. Ändå sökte jag till ensemblen, önskade att jag trots allt skulle kunna vara med på scen. Det var orealistiskt då, men kunde ha varit möjligt senare år när jag var med och sökte. Jag var väl ändå inte riktigt tillräckligt bra, eftersom jag aldrig blev vald.

Förmodligen är det bäst att ha sådant som fritidssysslor och inte som jobb. Kanske skulle det bara bli jobbigt om man höll på med det jämt? Jag vet inte. Jag tvivlar inte på att musikartister, skådespelare och gycklare också har dagar när jobbet bara känns som ett tvång, när de helst skulle göra något helt annat, men nog verkar de ha ett roligare jobb än de flesta ändå? Efter att ha sett TRiX både på medeltidsveckan och i Söderköping så är jag nog lite avundsjuk på deras jobb i alla fall. De verkar ha kul. Trixaren Klinga höll med om att deras jobb är kul... nästan jämt. Det vet jag inte om jag kan säga om mitt direkt.

Inte så att det är något fel på mitt jobb. Det är bara det att det är ett jobb och inte mycket mer än så. Det är ett sätt att få in pengar, någonting att göra på dagarna och ett ställe där jag träffar folk (om än samma folk varje dag). Räcker inte det? Kanske. Eller?

Om man får drömma? Ja, då skulle jag nog vilja jobba med någon form av underhållning. Som i flera av mina barndomsdrömmar. Varför? Jag vet inte. Handlar det om att jag verkligen vill det, eller är det bara bekräftelse jag vill ha? "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad". Är det vad det handlar om egentligen? Att jag vill att andra ska tycka jag är bra? Jag vet inte, men det är inte så det känns. Det känns bara som att det vore underbart att ha ett jobb som till stor del går ut på att göra andra glada. Och där man har kul med sina kollegor. Visserligen kan vi ha rätt skojiga debatter på jobbet ibland, men det är inte riktigt samma sak.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad". I brist därpå... I brist på kärlek. Nej, jag vet att min familj älskar mig i alla fall. Jag har mina föräldrar och mina syskon, men jag vill ha mer. Jag vill ha någon att dela mitt liv med också, någon gång. Någon att komma hem till efter jobbet. Efter mitt vanliga, tråkiga jobb. Men det kommer kanske det också så småningom.

Nåja, jag skulle säkert aldrig ha blivit musikalartist eller trollkarl även om jag skulle ha försökt. Oavsett vilket så är det för sent för att bli tillräckligt bra på sådant nu. Tills vidare får jag nöja mig med att försöka lära mig jonglera bra nog för att kunna imponera på släktingar och kollegor. Anmäla till körledaren att jag är intresserad av att sjunga solo på nästa konsert, trots att jag inte är helt säker på om jag vågar. Söka ett jobb lite närmare dem jag älskar. Drömjobb, vad är det? Kanske vissa drömmar ändå är bäst som drömmar? För om man hade allt man någonsin drömt om, vad skulle man då ha kvar att sträva efter? Å andra sidan, ger man bara upp drömmarna så har man ju inte något att sträva efter ändå.

Livet är inte enkelt. Vägvalen är många, och vad man än väljer så kan man vara säker på att man alltid väljer bort något annat istället. Ingen kan hinna med allt. Men vad är det som är viktigt?